När jag vaknade förstod jag inte först var jag var. Men när min hand snuddade sängbordet förstod jag direkt vart jag hamnat, på sjukhus. De ljusblåa väggarna med de vita listerna fick min att rysa till. Det kändes opersonligt och främmande. Jag låg och försökte minnas varför jag hamnat här men allt kändes bara svart. Jag började höra steg komma närmare och närmare. In kommer en sjuksköterska som presenterar sig som Marie och sätter sig på en stol vid sängkanten och frågar hur det är med mig. Med lugn och mild röst säger hon att jag haft tur som klarat mig, men att jag behöver vila. Men jag märker på hennes osäkra blick att någonting inte stämmer. Snabbt väcks en oro inom mig och jag frågar Maria hur jag hamnat här. Då berättar hon om olyckan och plösligt börjar allting klarna. Jag minns hur det bara var en helt vanlig torsdag kväll och jag och Alex hade varit hos Tobias och spelat NHL. Jag och Alex skulle åka moppen hem och vädret var inte det bästa, regnet slog som piskor mot kroppen när vi åkte och ingen av oss såg särskilt mycket. Det sista jag minns var de starka lamporna som hastigt närmade sig, efter det blev allting bara svart. Det var först då när jag låg i sängen ensam som jag kom att tänka på Alex. Vart tog han vägen? Maria hade gått för ett tag sedan så det var för sent att skrika efter henne, så jag låg i sängen men hjärtat hoppande högt upp i halsgropen och jag bara tänkte på vad som kunde ha hänt honom. När Maria kom tillbaka igen med en sorgsen blick och med osäkra steg emot mig så förstod jag. Jag behövde inte ens fråga. Alex var borta för alltid. Allt kändes så overkligt, jag ville bara försvinna bort i en dröm där jag sen kunde vakna upp och allt skulle vara som vanligt. Tyvärr så fungerar livet inte så. Så små misstag som behövs för att orsaka en så stor olycka. Om vi bara hade väntat tills åtminstone regnet slutat så hade han kanske varit i livet. Jag kommer inte klara av att se både mina och Alex föräldrar i ögonen igen. Det var jag som körde och orsakade krocken. Jag kommer att få leva med det här, kommer aldrig att kunna förlåta mig själv. Jag började höra steg närma sig igen och in kom Mamma och Pappa. Jag kände tårarna började rinna och jag blev så glad i allt elände av att se dem. De stod och pratade med Maria lite längre bort. De stod där ett bra tag. När de kom fram till mig sökte Mamma min blick och pussade mig på kinden och kramade mig hårt. Pappa kom kort där efter och kramade mig och undrade hur jag mådde. Genast kändes det lite tryggare och det var inte så jobbigt att träffa Mamma och Pappa fast att de visste vad som hade hänt. Jag var tvungen att stanna kvar på sjukhuset en vecka tills jag skulle få åka hem. Så kvar i det ljusblåa rummet med vita listerna mötte jag åter igen ensamheten, efter att Mamma och Pappa åkt. För bara mindre än en vecka sedan trodde jag aldrig att det här skulle hända mig. Har endast sätt sånt här på efterlyst och nyheterna, men trodde aldrig att det skulle hända mig, aldrig. Efter en vecka fick jag äntligen åka hem, men det känns som att det är nu jag återvänder till verkligheten igen. När jag låg där på sjukhuset så var det bara som att jag pausade livet och att allt kändes overkligt som om det var en dröm. Men det är nu jag tar det riktiga klivet ut mot det verkliga livet igen. Mamma hämtade mig utanför sjukhuset och vi åkte hem. Det kändes som evigheter sedan jag var hemma, huset såg främmande ut som om jag aldrig sätt det förut fast jag bott där i över 7 år. När jag klev ut ur bilen hörde jag några bekanta röster från andra sidan gatan. När jag vände mig om såg jag Tobias och tre av mina andra polare komma emot mig. Alla fyra kramade om mig och frågade hur jag mådde. Sedan gick vi in till mig och spenderade kvällen hos mig med massor av snack om allt som hänt. Jag vet att om Alex hade levat så hade han velat att jag skulle leva, leva vidare och inte drunkna i sorgen. Så nu ska jag leva livet ut för hans skull. Även om sorgen kommer bli svår att lura.