jag har suttit och funderat väldigt mycket att hoppas är det lov nuu????? vet inte vad som flugit i mig men jag tycker faktiskt helt ärligt det är roligt att gå till skolan nu.. i hela högstadiet var jag helt trött på skolan och hatade att gå dit vissa perioder medan nu så fan fylls jag med glädje när jag kommer till skolan.
jag tänker även på vilka nya människor jag lärt känna under den här perioden och hur jag utvecklats som person. det känns som jag blivit så mycket starkare, vågar säga vad jag tycker och är mig själv, jag står för den jag är och skiter fullständigt i vad andra tycker om mig. angående skolan så har jag skärpt mig mer och verkligen försöker prestera mera och tar det seriöst. mycket i allt det här är till stor dels mina vänner förtjänst, de är de som gjort mig till en stark människa, så många nya vänner jag fått under de här terminen. seriöst tjejerna i klassen: alicia, freaky friday (zahlander), elin, doris, pella, fridaaaaay ( mattsson), emma som jag knappt kände någonting förut har verkligen förändrat mitt liv. visst jag kände väll frida zahlander lite eftersom vi gick i samma skola men det var inte direkt attvi pratade eller umgicks, nej man visste mer vilken hon var, likaså alicia visste jag vem det var men inte att vi kände varann. och nu när jag tänkt efter så har vi hittat på saker tillsammans och har umgås på helgerna och verkligen festat till det och har myskvällar tillsammans, tror inte så många andra har vågat släppa sig ut från de "gamla" och brytit mönstret och ta ett kliv ut tur det gamla som man är van vid och verkligen våga satsa och lära känna nya vänner. nu ska jag inte säga så bara för att jag tror det. För visst alla är ju inte likadana som de var innan sommaren och umgås med samma folk, för det gör ju fortfarande jag med. Sandra som är som en bästavän kommer jag ju aldrig kunna byta ut. men tror seriöst inte att ni som känner mig trodde  att jag skulle våga "bryta mönstret" och verkligen börja umgås med andra och liskom vara mig själv strunta i vad andra tycker. jag trodde faktiskt inte själv att jag skulle våga det, att liksom våga gå ur bubblan som man levt upp i alla år och umgås med samma personer, nej jag trodde verkligen inte jag skulle öppna mig och våga lära känna nya människor. sara joelsson har jag ju också lärt känna innan sommaren precis, och hon har också förändrat mig till något bra, hon får mig att känna mig bra och behövlig. jag skiter i vad folk tkr om henne eller om mig när jag umgås med henne för det är mitt val, och jag vet att jag gör helt rätt! för en gångs skull känner jag mig så jävla nöjd för att jag gjort mig själv till den jag är idag! för  er som inte kände mig för ca 2 år sedan kan ju inte direkt veta hur jafgvar för person men jag  har tagit ett stort kliv och rivit muren. jag var verkligen en liten tjej som inte vågade säga ifrån och var fast. jag visste hela tiden att jag ville ha ett bättre liv och kunna vara mig själv, och kämpade verkligen för att kravla mg över den där muren som blockerade men ville fly. att jag sen något år efter vågade det är ja så jävla tacksam över, jag hjälpte både mig själv men även andra människor som hade ett sammanhang i det hela! att ha levt under vissa regler i drygt 5 år så är jag så jävla stolt för den jag är idag. att jag började gymnasiet ändrade verkligen mitt liv ovh hjälpte mig på traven efter att ha blivit mig själv och efter att ha letat så länge vem jag är och vart jag hör hemma så har jag äntligen hittat hem.  sen så har jag och salina även haft massa problem under det senaste året med bråk för att vi är så förbaskat lika, trodde aldrig jag skulle våga käfta mot dig när jag lärde känna dig precis och när det blev trion. men har insett att du är en sån vänn som jag behöver vid min sida också, du är som en syster för mig som lyssnar på ens problem. visst det är inte bara hon som gör det, men vet inte hur jag ska förklara det hela men hon är en speciell person som jag behöver i mitt liv också för att må bra, för när vi bråkat så har det tagit på krafterna så mycket. man säger att man inte bryr sig om varann men ändå snackar man skit om varann och det tyder bara på att man saknar varann eller att man bryr sig. känns rätt skönt att erkänna sina misstag. men nu iaf när vi är vänner igen så känns det bra det med, men som sagt under de svåra perioderna under den här terminen så har skolan och alla underbara tjejer i min klass räddat mig, fått mig att tänka på annat. och jag har verkligen förändrats. allt känns så mycket lätare då eftersom de inte har en aning om mitt förflutna och dömmer mig inte för den jag var, utan för den jag är. vet inte varför jag sitter här och skriver allt detta men det är väll för att jag satt och tänkte och allt jag gått igenom under den här tiden. hur ens vänner kan påverka en, och hur man kan påverka sig själv. vet att jag är rätt konstig och skrver ner allt detta jag menar som om någon bryr sig? jag kan tom erkänna själv att jag är löjligm sitter tom och skrattar åt mig själv hur patetiskt jag är ibland, men jag är isånafall töntig och patetiskt för att vara mig själv än att vara någon jag vet att jag inte vill vara.